doft av syréner och jasmine

Igår var jag i Nara centrum tillsammans med 3 tjejer från softbollen för att kolla på någon festival. Alla hade hype'at den och det hänger massa affischer överallt om hur fin och magnifik den ska vara, men egentligen så är det bara massa ljus som är står lite här och var runt om i staden. Japanerna tyckte att allt var oohhhhh! så underbart vackert, men jag ryckte mest på axlarna åt det och ville mer hem. Så när jag sa att jag skulle börja dra mig kom jag på att jag inte kunde vägen till stationen (smart Amanda) så jag blev följd utav mitt sällskap halvvägs där vi kom till en affär där de sålde mochi (sök på wikipedia, jag är för lat för att lägga in en länk just nu) och de ville gärna se hur det görs, så när vi står där och kollar på så kommer helt plötsligt Egawa (en utav mina närmsta vänner här) runt en krök på cykel. Jag blev helt sjukt överrumplad, och så glad att jag inte fick fram några ord (trots att han skrek till och sa mitt smeknamn här i Japan som jag disapprovear of, men tyvärr så kallar halva skolan mig för det :-( Plus att det står skrivet på min ena toffla med stora bokstäver från när Chisaki attackerade mig bakifrån i korridoren, och medan hon höll fast mig så tog Wakana min ena toffla.. Sedan när jag fick tillbaka den så hade de skrivit det med stora bokstäver, plus ritat fulaste bilden av mig haha. OKEJ LÅNG PARANTES, så jag avslutar den här innan någon svensklärare får syn på detta och får ett smärre nervsammanbrott). I Japan så fäster man sig helt abnormalt mycket vid sina vänner, speciellt om man är i samma klubb som dem (i mitt fall - softbollklubben. Alla där är best friends2000 vilket kan gå en på nerverna rätt hårt eftersom att trots alla möts varje dag både i skolan och när vi tränar så ska man gärna vara med varandra de få dagarna som man är lediga också.. ehhh) vilket resulterar att man inte träffar några andra människor under till exempel sommarlovet, jullovet, påsklovet osv. (eller inte osv. eftersom att japaner bara har tre lov lol). Så när de tyckte att jag och Egawa hade pratat för mycket (det vill säga i typ 2 minuter.. i Japan så går inte tjejer och killar så bra ihop. I Japan så är man antingen pojkvän/flickvän, eller så 'känner man till varandra' typ) så sa de att jag nog hittade härifrån, så när vi sagt hejdå och de hade försäkrat sig om att jag nog faktiskt hittade därifrån så gick de tillbaka till festivalen och Egawa såg helt paff ut. "De dissade dig just nu!?" sa han, så jag fick förklara mig att jag var den enda som ville hem. Då sa han att han skulle följa mig till stationen, för att vara 100% säker på att jag hittade hem. Sedan så frågade han om jag visste hur jag skulle köpa biljetten hem (derp, nej, bara bott här i 4 månader nu. ... fast det var ändå gulle av honom :$) och att jag skulle ta hand om mig. Nästan så man blev lite småkär i honom, men sedan kom man på att han faktiskt är Egawa vilket är a big no-no. Han är jättepopulär bland tjejerna i skolan eftersom att han ser bra ut, men han har sjukt knepig humor och man vet inte vad han ska göra härefter. Tillexempel så kan han skrika ens namn, göra en air-five och fortsätta gå. Sedan när man träffar honom nästa gång så låtsas han som ingenting och pratar på om hur mycket han ogillar att ingen kan läsa hans namn ordentligt (直 - brukar alltid läsas som Nao, men i hans fall så läser man det som Tadashi). Misstänker att min kära mor och han skulle komma mycket bra överens..

Ja. Egentligen så finns det ingen större mening i detta inlägget, jag skrev det mest ner det här för att försäkra alla om att det finns en hel drös fina människor i min omgivning här. Och för att få svammla lite på svenska. Trots att jag skrev ett inlägg senast i torsdags så känns det ändå som att det var evigheter sedan jag använde någon svenska. Får passa mig så att jag inte glömmer allt.
Men ja, jag har varit här i lite mer än 4 månader, har redan hittat vänner för livet och har det GRYMT! Så no worries, seriöst.
Nu ska jag sova, för imorgon har vi träning efter vårat 2 dagar (ouffff) långa lov :$
Ber även om ursäkt för alla paranteser, men de behövs. På rikigt. I alla fall enligt mig.